Avresa?
Jaha, ja, nu har jag åter igen hittat en familj som passar mig bra, det här måste verkligen vara "THE ONE" och det tror jag verkligen att det är med. Mamma, pappa och fyra pojkar, det kommer bli GALET BRA!
Ja, så kommer vi då till den stora frågan, när ska jag resa? Jag har mitt visum och jag har betalt allt som ska betals, jag har hittat min familj, nu fattaas bara avresedatum. Mitt första datum var den 7/2 och det är då mitt visum börjar gälla. Men jag räknade inte alls med att lyckas komma iväg då. Faktum är att familjen hade sagt att de ville ha mig i början av mars, så jag antar att jag kommer få åka den 7/3, men än är inget bekräftat.
Jag håller kontakten med familjen över mail och de vill gärna ha mig snart, gärna inom loppet av två veckor skriver de. Mitt hopp tänds åter igen och kanske, KANSKE kommer jag iväg den 7/2 i alla fall... de vill ju faktiskt ha mig då. Jag väntar spänt på besked om avresedatum. Till sist plingar det till i inkorgen och en mail från SI har trillat in, med rubrik; avresedatum. Jag öppnar mailet och läser... den 21/3. SAY WHAT?! Ja, jag blev förvånad, inte minst för att jag dagen innan mailade med familjen och de då skrev att de ville ha mig inom två veckor. Men jag accepterar vad där står och det är ju trots allt "bara" 1,5 månad längre än mitt första datum, så det är väl helt okej.
Dagen efter mailade jag åter igen lite med familjen. Vad vi mailade om behövs inte nämnas här, men låt oss säga så mycket som att kanske kunde jag komma iväg tidigare i alla fall... KANSKE! Åter igen tändes mitt hopp. Jaja, jag tänker inte mer på det och lever livet som jag alltid gör.
Dagen efter (27/1-2011) bestämde jag mig för att helt random åka in till stan för att bara gå runt och glo i affärer, jag lyckades ganska bra med det om jag får säga det själv. Dock handlade jag ingenting, för er som undrar. Men helt plötsligt, när jag gick runt på Cassels och kollade klänningar så ringer mobilen. Jag tar upp den ur fickan och ser att det står "londonkontoret" på displayen. Automatiskt svarar jag ; Hej det är Emelie. Fråga mig inte varför det blir svenska, men det låter lite knäppt att säga, "hello, this is Emelie", så svenska it is! (men sen bli det såklart engelska) Härligt besked, mitt avresedatum är nu åter igen den 7/2 och när jag lagt på luren så var jag helt överlycklig! Sen när det hade lagt sig lite så blev jag en aningen stressad. Det var nu, helt plötsligt endast 1,5 vecka kvar tills jag skulle lämna Sverige och sätta mig på planet som tar mig till andra sidan Atlanten. Jag har inte växlat pengar, inte börjat packa, inte skickat efter mitt internationella körkort och inte förberett mig mentalt! Det här kommer gå bra! Ja, men självklart kommer det här gå bra, det kommer gå galant!!
Hem med första bästa buss, fylla i ansökningarna till det internationella körkortet, springa (gå) ner till affären och posta det så det kommer iväg så snabbt som möjligt så att jag troligtvis kommer få det innan jag åker.
Ja, då var allt bestämt och jag lämnar Sverige bakom mig och sätter mig på planet som ska ta mig på mitt livs äventyr den 7/2-2011!
I can't wait!
Ja, så kommer vi då till den stora frågan, när ska jag resa? Jag har mitt visum och jag har betalt allt som ska betals, jag har hittat min familj, nu fattaas bara avresedatum. Mitt första datum var den 7/2 och det är då mitt visum börjar gälla. Men jag räknade inte alls med att lyckas komma iväg då. Faktum är att familjen hade sagt att de ville ha mig i början av mars, så jag antar att jag kommer få åka den 7/3, men än är inget bekräftat.
Jag håller kontakten med familjen över mail och de vill gärna ha mig snart, gärna inom loppet av två veckor skriver de. Mitt hopp tänds åter igen och kanske, KANSKE kommer jag iväg den 7/2 i alla fall... de vill ju faktiskt ha mig då. Jag väntar spänt på besked om avresedatum. Till sist plingar det till i inkorgen och en mail från SI har trillat in, med rubrik; avresedatum. Jag öppnar mailet och läser... den 21/3. SAY WHAT?! Ja, jag blev förvånad, inte minst för att jag dagen innan mailade med familjen och de då skrev att de ville ha mig inom två veckor. Men jag accepterar vad där står och det är ju trots allt "bara" 1,5 månad längre än mitt första datum, så det är väl helt okej.
Dagen efter mailade jag åter igen lite med familjen. Vad vi mailade om behövs inte nämnas här, men låt oss säga så mycket som att kanske kunde jag komma iväg tidigare i alla fall... KANSKE! Åter igen tändes mitt hopp. Jaja, jag tänker inte mer på det och lever livet som jag alltid gör.
Dagen efter (27/1-2011) bestämde jag mig för att helt random åka in till stan för att bara gå runt och glo i affärer, jag lyckades ganska bra med det om jag får säga det själv. Dock handlade jag ingenting, för er som undrar. Men helt plötsligt, när jag gick runt på Cassels och kollade klänningar så ringer mobilen. Jag tar upp den ur fickan och ser att det står "londonkontoret" på displayen. Automatiskt svarar jag ; Hej det är Emelie. Fråga mig inte varför det blir svenska, men det låter lite knäppt att säga, "hello, this is Emelie", så svenska it is! (men sen bli det såklart engelska) Härligt besked, mitt avresedatum är nu åter igen den 7/2 och när jag lagt på luren så var jag helt överlycklig! Sen när det hade lagt sig lite så blev jag en aningen stressad. Det var nu, helt plötsligt endast 1,5 vecka kvar tills jag skulle lämna Sverige och sätta mig på planet som tar mig till andra sidan Atlanten. Jag har inte växlat pengar, inte börjat packa, inte skickat efter mitt internationella körkort och inte förberett mig mentalt! Det här kommer gå bra! Ja, men självklart kommer det här gå bra, det kommer gå galant!!
Hem med första bästa buss, fylla i ansökningarna till det internationella körkortet, springa (gå) ner till affären och posta det så det kommer iväg så snabbt som möjligt så att jag troligtvis kommer få det innan jag åker.
Ja, då var allt bestämt och jag lämnar Sverige bakom mig och sätter mig på planet som ska ta mig på mitt livs äventyr den 7/2-2011!
I can't wait!
Svårt beslut
Jaha ja då var dagen kommen, dagen då jag måste fatta ett beslut om vad jag vill göra. Eller jag VET vad jag vill, bara hoppas att de vill samma sak som jag. Så, jag har tre familjer, en ska bli min, vilken?
Den första familjen jag valde bort var enkel. Eller enkel ska jag inte säga, det tog emot att skriva mailet där jag tackade nej, men det måste ju göras. Artigt förklarade jag att jag hade bestämt att välja en annan familj så jag önskade dem all lycka med att hitta den perfekta au pairen för deras familj! Fick tillbaka som svar: Tack då vet vi! Blev lite stött när jag fick det svaret tillbaka, jag menar här la jag ner tid på att fint och vänligt förklara att jag valt en annan och att jag tyckte att de var en toppenfamilj, men att jag måste förlja min magkänsla och så får man ett sånt svar?! De kunde ju åtminstonde ha önskat mig lycka till. Det var Philadelphiafamiljen med två barn.
Nu återstod det två familjer, Philadelphia med tre barn och Chicago... what to do? Jag skulle vara tvungen att välja innan dagen var slut. Tack gode gud att det är så pass mycket tidsskillnad mellan oss, det gav mig ett x antal timmar extra. Vilket var otroligt skönt. Jag visste vad jag ville... eller? Ena sekunden kände jag för Philadelphia men i nästa var jag säker på att Chicago var den rätta. Vad skulle jag göra?
Efter halva dagen hade jag i alla fall bestämt mig. Jag skickade ett mail till familjen och berättade att jag mer än gärna vill vara deras au pair om de vill ha mig. Jag skrev också att jag hade en annan familj som var intresserad och jag ville inte säga nej till dem innan jag hade fått ett beslut om vi var en natch eller inte. Då jag tyckte mycket om båda familjerna ville jag ju inte riskera att jag sa nej till den ena innan jag fått svar från den andra, om ni försår vad jag menar? Jag väntade ett par timmar, ett par nervösa timmar innan det plingade till i min inkorg och ett svar hade dykit upp.
Jag var nervös över vad det skulle stå i mailet när jag öppnade det, jag ville inte bli besviken. Men å andra sidan fanns ju fortfarande den andra familjen i så fall. Jag hade ju inte sagt nej till dem ännu. Jag öppnade mailet och läste igenom det. Jag läste nog igenom det ett par gånger innan jag började förstå vad det stod. Vi var matchade! De ville mer än gärna ha mig som deras au pair.
Nu var det den tråkiga delen kvar av allt det här. Jag skulle bli tvungen att tacka nej till den andra familjen som jag tyckte så mycket om. Det gjorde det inte mycket lättare att de dagen före hade sänt mig en video med alla barnen där de berättade varför de ville att jag skulle komma till just dem. De var helt otroligt söta och det var verkligen svårt att säga nej till en sån fin familj, men det var det ända rätta att göra, det kändes helt enkelt aningen bättre med den andra familjen.
Men det är så det är, man kan inte vara överallt och jag önskar verkligen den familjen all lycka i världen och den au pair som får dem som hostfamily kan verkligen vara lycklig!
JAG SKA TILL CHICAGO!
Den första familjen jag valde bort var enkel. Eller enkel ska jag inte säga, det tog emot att skriva mailet där jag tackade nej, men det måste ju göras. Artigt förklarade jag att jag hade bestämt att välja en annan familj så jag önskade dem all lycka med att hitta den perfekta au pairen för deras familj! Fick tillbaka som svar: Tack då vet vi! Blev lite stött när jag fick det svaret tillbaka, jag menar här la jag ner tid på att fint och vänligt förklara att jag valt en annan och att jag tyckte att de var en toppenfamilj, men att jag måste förlja min magkänsla och så får man ett sånt svar?! De kunde ju åtminstonde ha önskat mig lycka till. Det var Philadelphiafamiljen med två barn.
Nu återstod det två familjer, Philadelphia med tre barn och Chicago... what to do? Jag skulle vara tvungen att välja innan dagen var slut. Tack gode gud att det är så pass mycket tidsskillnad mellan oss, det gav mig ett x antal timmar extra. Vilket var otroligt skönt. Jag visste vad jag ville... eller? Ena sekunden kände jag för Philadelphia men i nästa var jag säker på att Chicago var den rätta. Vad skulle jag göra?
Efter halva dagen hade jag i alla fall bestämt mig. Jag skickade ett mail till familjen och berättade att jag mer än gärna vill vara deras au pair om de vill ha mig. Jag skrev också att jag hade en annan familj som var intresserad och jag ville inte säga nej till dem innan jag hade fått ett beslut om vi var en natch eller inte. Då jag tyckte mycket om båda familjerna ville jag ju inte riskera att jag sa nej till den ena innan jag fått svar från den andra, om ni försår vad jag menar? Jag väntade ett par timmar, ett par nervösa timmar innan det plingade till i min inkorg och ett svar hade dykit upp.
Jag var nervös över vad det skulle stå i mailet när jag öppnade det, jag ville inte bli besviken. Men å andra sidan fanns ju fortfarande den andra familjen i så fall. Jag hade ju inte sagt nej till dem ännu. Jag öppnade mailet och läste igenom det. Jag läste nog igenom det ett par gånger innan jag började förstå vad det stod. Vi var matchade! De ville mer än gärna ha mig som deras au pair.
Nu var det den tråkiga delen kvar av allt det här. Jag skulle bli tvungen att tacka nej till den andra familjen som jag tyckte så mycket om. Det gjorde det inte mycket lättare att de dagen före hade sänt mig en video med alla barnen där de berättade varför de ville att jag skulle komma till just dem. De var helt otroligt söta och det var verkligen svårt att säga nej till en sån fin familj, men det var det ända rätta att göra, det kändes helt enkelt aningen bättre med den andra familjen.
Men det är så det är, man kan inte vara överallt och jag önskar verkligen den familjen all lycka i världen och den au pair som får dem som hostfamily kan verkligen vara lycklig!
JAG SKA TILL CHICAGO!
Intresserade familjer och skypesamtal
Jag fick kontakt med Chicago under tisdagskvällen och under onsdagen bestämde vi en tid då vi skulle prata via skype. Torsdag kväll var det dags. Jag hade mina frågor redo och jag var lagom nervös. Varför vet jag inte då jag har gjort det här tidigare och vet att det egentligen inte alls är något att vara nervös för. Hela dagen gick ovanligt långsamt, men till sist blev det ändå kvällen och dags för lite skype.
Jag loggade in och familjen gjorde likaså, de ringde och jag svarade. Jag pratade med mamman och den äldsta sonen höll sig i bakgrunden. Jag ställde de frågor som jag hade förberett, dock var jag så nervös och stressad att jag glömde hälften av dem, men det gick bra ändå skulle jag vilja säga. Sen var det Chicagos tur att ställa frågor och jag svarade så gott jag kunde på dem. Efter sådär en halvtimme var vi klara och vi bestämde att vi skulle hålla kontakten via mail och att vi skulle skypa igen... snart!
Plingeling, ett mail i inkorgen. Från Au Pair in America - A hostfamily is interested in you. Jag loggade in och kollade vad det var för familj. En mamma, pappa och två barn som bodde i Florida (förresten min au pairsida var nu aktiverad och funkade bra igen!) Jag läste om familjen, men det klickade inte riktigt, det såg ut att vara en jättetrevlig familj, men jag tror inte att det hade funkat. Jag beslutade att inte skriva till dem, utan ville de ha kontakt fick de ta och maila mig.
Dagen därpå (fredag) hade jag inte fått något mail från någon familj. Jag skrev ihop ett mail till Chicago och frågade om de kunde tänka sig att prata samma tid? Vi bestämde att vi skulle prata på lördagen och då skulle även pappan vara med så jag kunde få chansen att träffa honom.
Under fredagen ploppade in ett mail om att jag hade en ny familj intresserad, den här gången mamma, pappa, tre tjejer (trilligar) på 2 år och en nyfödd bebis (pojke), jag kände direkt att det inte var något för mig och skrev ett vänligt brev till familjen där jag förklarade att det inte kommer att funka för mig. Sad but true!
Lite senare på dagen kom åter ett mail om en intresserad familj. Den här gången mamma, pappa, son och dotter som bodde iPhiladelphia. Det lät bra och vi bestämde att vi skulle prata via skype under söndagen.
Förutom allt pratande och mailande med familjer under lördagen hade vi även kalas för mamma som flyllde år och "avskedskalas" för mig, då jag inte riktigt berättat för alla att min första familj inte kunde ta emot mig längre. OJSAN! Men då alla önskade mig lycka till det första de gjorde när de kom innanför dörren var jag ju tvungen att berätta. De reagerade inte på nåt speciellt sätt, undrade varför och vad som hände nu... typ.
Men kalaset var lyckat och vi hade trevligt (trots de degiga bullarna xD). Efter fem dagars vistelse nere hos mamma åkte jag på lördagskvällen upp till min pappa igen. När jag kom hem var det bara till att starta datorn och kolla så allting fungerade som det skulle. För nu skulle det bli skype med Chicago igen.
Den här gången var det jag som ringde och de som svarade. Pappan var med och de berättade om området där de bor och lite allt annat möjligt. Jag lyssnade och tog in all information. Jag ställde de frågorna som jag glömde bort sist och jag fick bra och utförliga svar tillbaka. Efter ca 45 minuter sa vi hej då och bestämde åter igen att vi skulle hålla kontakten via mail.
Jag gillar Chicago!
Nästa dag (söndag) var det åter igen dags för skype, denna gången med Philadelphia. När klockan slog 14 satt jag redo vid datorn och väntade. Men det komingen? Jag började bli mer och mer nervös, men efter ca fem minuter så ringde det och jag svarade. Hela familjen var med och de var trevliga och glada trots den tidiga morgontimmen där borta (08.00). Som vanligt ställde jag mina frågor och de svarade så utförligt de kunde och sen fick jag svara på de frågor som de hade till mig. Vi pratade i 45-60 minuter innan vi la på igen. Vi bestämde att vi skulle höras om en dag eller två då båda ville få lite tid att tänka på.
Senare under dagen plingade det åter igen i mailkorgen och ännu en familj var intresserad av mig. Även detta en familj från Philadelphia, mamma, pappa, två döttrar och en son. Det lät bra och vi bestämde oss för skype dagen efter, dvs måndagen.
Det blev måndag och det var nu dags för skype med den andra Philadelphiafamiljen. De ringde på skype, jag svarade, men ljudet fungerade dock inte så det fick bli på telefon istället. Åter igen började jag ställa mina frågor (jag började lära mig dem utantill vid det här laget) och de svarade så bra de kunde och sen ställde de frågor som jag svarade på. Vi pratade i omkring en halvtimme och sen la vi på.
Jag gillade denna familjen!
Senare på kvällen fick jag mail från båda Philadelphiafamiljer och båda ville ha mig, men vad ville Chicago? Jag hade inte hört något från dem på ett tag...
Jag skickade iväg ett mail om jag ville ha en dag till på mig att besluta vart jag ville hamna. Alla familjer som jag pratat med var helt underbara men där fanns en som jag kände lite extra för...
Jag loggade in och familjen gjorde likaså, de ringde och jag svarade. Jag pratade med mamman och den äldsta sonen höll sig i bakgrunden. Jag ställde de frågor som jag hade förberett, dock var jag så nervös och stressad att jag glömde hälften av dem, men det gick bra ändå skulle jag vilja säga. Sen var det Chicagos tur att ställa frågor och jag svarade så gott jag kunde på dem. Efter sådär en halvtimme var vi klara och vi bestämde att vi skulle hålla kontakten via mail och att vi skulle skypa igen... snart!
Plingeling, ett mail i inkorgen. Från Au Pair in America - A hostfamily is interested in you. Jag loggade in och kollade vad det var för familj. En mamma, pappa och två barn som bodde i Florida (förresten min au pairsida var nu aktiverad och funkade bra igen!) Jag läste om familjen, men det klickade inte riktigt, det såg ut att vara en jättetrevlig familj, men jag tror inte att det hade funkat. Jag beslutade att inte skriva till dem, utan ville de ha kontakt fick de ta och maila mig.
Dagen därpå (fredag) hade jag inte fått något mail från någon familj. Jag skrev ihop ett mail till Chicago och frågade om de kunde tänka sig att prata samma tid? Vi bestämde att vi skulle prata på lördagen och då skulle även pappan vara med så jag kunde få chansen att träffa honom.
Under fredagen ploppade in ett mail om att jag hade en ny familj intresserad, den här gången mamma, pappa, tre tjejer (trilligar) på 2 år och en nyfödd bebis (pojke), jag kände direkt att det inte var något för mig och skrev ett vänligt brev till familjen där jag förklarade att det inte kommer att funka för mig. Sad but true!
Lite senare på dagen kom åter ett mail om en intresserad familj. Den här gången mamma, pappa, son och dotter som bodde iPhiladelphia. Det lät bra och vi bestämde att vi skulle prata via skype under söndagen.
Förutom allt pratande och mailande med familjer under lördagen hade vi även kalas för mamma som flyllde år och "avskedskalas" för mig, då jag inte riktigt berättat för alla att min första familj inte kunde ta emot mig längre. OJSAN! Men då alla önskade mig lycka till det första de gjorde när de kom innanför dörren var jag ju tvungen att berätta. De reagerade inte på nåt speciellt sätt, undrade varför och vad som hände nu... typ.
Men kalaset var lyckat och vi hade trevligt (trots de degiga bullarna xD). Efter fem dagars vistelse nere hos mamma åkte jag på lördagskvällen upp till min pappa igen. När jag kom hem var det bara till att starta datorn och kolla så allting fungerade som det skulle. För nu skulle det bli skype med Chicago igen.
Den här gången var det jag som ringde och de som svarade. Pappan var med och de berättade om området där de bor och lite allt annat möjligt. Jag lyssnade och tog in all information. Jag ställde de frågorna som jag glömde bort sist och jag fick bra och utförliga svar tillbaka. Efter ca 45 minuter sa vi hej då och bestämde åter igen att vi skulle hålla kontakten via mail.
Jag gillar Chicago!
Nästa dag (söndag) var det åter igen dags för skype, denna gången med Philadelphia. När klockan slog 14 satt jag redo vid datorn och väntade. Men det komingen? Jag började bli mer och mer nervös, men efter ca fem minuter så ringde det och jag svarade. Hela familjen var med och de var trevliga och glada trots den tidiga morgontimmen där borta (08.00). Som vanligt ställde jag mina frågor och de svarade så utförligt de kunde och sen fick jag svara på de frågor som de hade till mig. Vi pratade i 45-60 minuter innan vi la på igen. Vi bestämde att vi skulle höras om en dag eller två då båda ville få lite tid att tänka på.
Senare under dagen plingade det åter igen i mailkorgen och ännu en familj var intresserad av mig. Även detta en familj från Philadelphia, mamma, pappa, två döttrar och en son. Det lät bra och vi bestämde oss för skype dagen efter, dvs måndagen.
Det blev måndag och det var nu dags för skype med den andra Philadelphiafamiljen. De ringde på skype, jag svarade, men ljudet fungerade dock inte så det fick bli på telefon istället. Åter igen började jag ställa mina frågor (jag började lära mig dem utantill vid det här laget) och de svarade så bra de kunde och sen ställde de frågor som jag svarade på. Vi pratade i omkring en halvtimme och sen la vi på.
Jag gillade denna familjen!
Senare på kvällen fick jag mail från båda Philadelphiafamiljer och båda ville ha mig, men vad ville Chicago? Jag hade inte hört något från dem på ett tag...
Jag skickade iväg ett mail om jag ville ha en dag till på mig att besluta vart jag ville hamna. Alla familjer som jag pratat med var helt underbara men där fanns en som jag kände lite extra för...
Matchningsprocessen... igen
Ja, den helgen blev det många mail fram och tillbaka om vad som skulle hända nu. Jag tackar gudarna att au pairfolket var så vänliga och svarade på mina mail under helgen. Annars vet jag inte om jag hade stått ut med och vänta till tisdag (måndag var en helgdag i USA "Martin Luther King dagen")
Denna helgen var det även meningen att jag skulle ha min avskedsmiddag, men då ingen orkade/ville/kunde komma så blev det bara en hemmakväll med bästaste S. Det blev pizzabak och morotskaka. Faktum är att jag tyckte det var skönt att ingen annan än S kom. Ärligt talat orkade jag inte umgås med annat folk just då. Jag hade en SUPERBRA kväll och kunde inte ha haft det mycket bättre. Tack A också för telefomsamtalet, det var härligt att du ringde och det gjorde mig glad!
Au pairfolket på kontoret hade skickat ut min profil till några familjer eftersom de inte skulle kunna öppna min profil igen förän på tisdagen, sp det var jag ytterst tacksam för. Detta betydde att jag åter igen var inne i matchningsprocessen, den som jag för fem månader precis hade avslutat för att jag då hade hittat min fmailj. Here we go again. Min första intresserade familj kom den kvällen. En mamma, pappa, tre barn och en hund, som bodde på Hawaii. Ja, men Hawaii lät ju inte helt felm, inte familjen heller för den delen och jag kunde definitivt tänka mig att prata med dem. Men det var sent och jag bestämde mig för att ta tag i och skicka iväg ett mail under morgondagen.
Dagen därpå blev det mest chill, vi kollade film och tog det bara lugnt. Senare under dagen, när S åkt hem (tack för en BRABRA helg) så tog jag tag i mailskrivandet. Jag skickade iväg ett mail till familjen på Hawaii och hoppades att de snart skulle svara så att jag kunde få prata med dem. Jag var glad över att jag kom in i matchningsprocessen så snabbt igen och jag hoppades verkligen att jag skulle kunna hitta en ny familj inom loppet av ett par dgara så jag fortfarande skulle kunna åka den 7/2. Men den här gången hade jag inga förväntningar på att jag skulle hitta en ny familj eller att jag överhuvudtaget skulle komma iväg. På så vis skulle jag inte bli besviken igen.
Under måndagen så bestämde jag mig för att skriva ett mail till Colorado. I mailet berättade jag precis hur jag kände och frågade varför de inte längre kunde ha mig som au pair? Ganska snabbt fick jag ett svar tillbaka. Okej, när jag läste svaret kunde jag förstå en del, men jag
Under tisdagen åkte jag ner till mamma i Hishult. Jag besökte frisören och klippte och slingade håret. När jag kom hem till mamma startade jag datorn och kollade mailen (SÅKALRT!), ingenting än. Det är bara till att ha tålamod och vänta, vilket jag verkligen inte kände för just då. Jag ville veta direkt. Jag låg uppe sent den kvällen och pratade med lite folk och plötsligt dimper där ner ett mail i min inkorg. En familj!! Mamma, pappa, tre söner och en fjärde på väg, bor nära Chicago. Jag läser och svarar direkt. Eftersom min au pairsida fortfarande inte är aktiverad så ber jag mamman skicka familjens essay och lite bilder till mig. Det gör hon och jag mailar tillbaka om att jag gärna vill prata med dem.
Jag går och lägger mig med ett leende på läpparna!
Nästa morgon finns där två mail, ett frånHawaii och ett från Chicago. Hawaii har redan hittat en annan au pair och önskar mig lycka till med att hitta miin familj och Chicago vill prata med mig under morgondagen. Så glad jag är, nu är det igång igen...
Denna helgen var det även meningen att jag skulle ha min avskedsmiddag, men då ingen orkade/ville/kunde komma så blev det bara en hemmakväll med bästaste S. Det blev pizzabak och morotskaka. Faktum är att jag tyckte det var skönt att ingen annan än S kom. Ärligt talat orkade jag inte umgås med annat folk just då. Jag hade en SUPERBRA kväll och kunde inte ha haft det mycket bättre. Tack A också för telefomsamtalet, det var härligt att du ringde och det gjorde mig glad!
Au pairfolket på kontoret hade skickat ut min profil till några familjer eftersom de inte skulle kunna öppna min profil igen förän på tisdagen, sp det var jag ytterst tacksam för. Detta betydde att jag åter igen var inne i matchningsprocessen, den som jag för fem månader precis hade avslutat för att jag då hade hittat min fmailj. Here we go again. Min första intresserade familj kom den kvällen. En mamma, pappa, tre barn och en hund, som bodde på Hawaii. Ja, men Hawaii lät ju inte helt felm, inte familjen heller för den delen och jag kunde definitivt tänka mig att prata med dem. Men det var sent och jag bestämde mig för att ta tag i och skicka iväg ett mail under morgondagen.
Dagen därpå blev det mest chill, vi kollade film och tog det bara lugnt. Senare under dagen, när S åkt hem (tack för en BRABRA helg) så tog jag tag i mailskrivandet. Jag skickade iväg ett mail till familjen på Hawaii och hoppades att de snart skulle svara så att jag kunde få prata med dem. Jag var glad över att jag kom in i matchningsprocessen så snabbt igen och jag hoppades verkligen att jag skulle kunna hitta en ny familj inom loppet av ett par dgara så jag fortfarande skulle kunna åka den 7/2. Men den här gången hade jag inga förväntningar på att jag skulle hitta en ny familj eller att jag överhuvudtaget skulle komma iväg. På så vis skulle jag inte bli besviken igen.
Under måndagen så bestämde jag mig för att skriva ett mail till Colorado. I mailet berättade jag precis hur jag kände och frågade varför de inte längre kunde ha mig som au pair? Ganska snabbt fick jag ett svar tillbaka. Okej, när jag läste svaret kunde jag förstå en del, men jag
Under tisdagen åkte jag ner till mamma i Hishult. Jag besökte frisören och klippte och slingade håret. När jag kom hem till mamma startade jag datorn och kollade mailen (SÅKALRT!), ingenting än. Det är bara till att ha tålamod och vänta, vilket jag verkligen inte kände för just då. Jag ville veta direkt. Jag låg uppe sent den kvällen och pratade med lite folk och plötsligt dimper där ner ett mail i min inkorg. En familj!! Mamma, pappa, tre söner och en fjärde på väg, bor nära Chicago. Jag läser och svarar direkt. Eftersom min au pairsida fortfarande inte är aktiverad så ber jag mamman skicka familjens essay och lite bilder till mig. Det gör hon och jag mailar tillbaka om att jag gärna vill prata med dem.
Jag går och lägger mig med ett leende på läpparna!
Nästa morgon finns där två mail, ett frånHawaii och ett från Chicago. Hawaii har redan hittat en annan au pair och önskar mig lycka till med att hitta miin familj och Chicago vill prata med mig under morgondagen. Så glad jag är, nu är det igång igen...
Den eviga väntan och stora förväntan...
Ambassaden var nu avklarad och efter två dagar hade jag ett "paket" att hämta i affären... mitt VISUM! Nu var jag ytterligare ett steg närmare USA, det börjar sakta men säkert kännas mer och mer verkligt, för än tror jag inte att jag riktigt har förstått att jag faktiskt ska iväg. Jag uppdaterade de sista uppgifterna på min au pairsida och betalade "räkningen" (flyg, försäkring och hotellnätter i NY) till Au pair in America. Men nu var det "bara" två månader kvar tills flyget från Göteborg skulle lyfta. Inte alls långt kvar ju, har jag kunnat vänta i fyra månader så ska jag nog klara av två ynka månader till!
Under dagarna jobbade jag och träffade vänner. Det blev jul och nyår och innan jag visste ordet av så jobbade jag min sista vecka på centralförrådet. Det var helt galet. Jag hade varit där i fyra månader, i 16 låna veckor, vart hade tiden tagit vägen? Hur som helst så var det en bra vecka, en underbar vecka (eller?), jag såg fram emot min sista dag och var på världens bästa arbetshumör.
När jag gick hem från jobbet torsdagen sista veckan kändes det helt underbart, dagen efter (fredag) skulle jag jobba min sista dag i Sverige på väldigt länge. Väl hemma igen efter jobbet gjorde jag inte så mycket, laddad mest upp för min sista dag, som jag verkligen såg fram emot.
På kvällen kollar jag mailen (som jag alltid gör) och upptäcker att där finns ett mail från min hostfamily. Jag blit helt varm och överlycklig... tills jag öppnar mailet och läser det.
"Vi kan inte längre ta emot dig som au pair" (där stod självklart lite till, men inget som jag vill lägga ut här)
Jag läste mailet om och om igen, jag förstod det inte, jag tror inte att jag ville förstå. När jag väl fattade och chocken hade lagt sig så brast det, tårarna bara rann och jag kunde inte sluta. Vad skulle hända nu? Varför kunde de inte ta emot mig? Hade jag gjort något fel? Kommer jag fortfarande att komma till USA? Vad ska jag säga till alla andra?
Jag hade ingen aning som vad som skulle ske nu, jag slängde ihop ett mail till SI och skrev ner alla mina frågor och bad dem snällt att ringa mig vid lunch nästa dag och förklara situationen för mig.
När jag väl hämtat mig efter många tårar så blev jag arg, men mest besviken på familjen. Skulle jag svara på mailet som de skrivit? NEJ, det tänker jag inte göra, jag tänker aldrig mer prata med människorna som svek mig på detta sätt. ALDRIG!
Men jo, jag måste ju skriva ett svar, bara inte direkt, jag väntar ett par dagar och hoppas att de är riktigt oroliga och mår riktigt dåligt över vad de just gjort. De kunde väl i alla fall ha hört av sig lite tidigare än tre veckor innan jag skulle åka?!
Jag var uppe länge och gick igenom alla mina tankar och bara stirrade på mailet som jag fått. Jag kunde bara inte förstå vad som hänt, eller varför de gör såhär mot mig? Det tog lång tid innan jag somnade den natten.
Då var det fredag och min sista dag på centralförrådet. Jag var inte glad, inte det minsta, jag ville bara att den skulle vara över, gärna så snabbt sommöjligt så jag kunde komma hem! Den morgonen hoppade jag av vid regementet så jag kunde gå till sjukhuset och få lite frisk luft. Det var faktiskt underbart skönt och jag förstår inte varför jag inte gjort det tidigare?
Hur som helst, väl på jobbet var de flesta på mig om att det var min sista dag och vad skönt det måste vara och snart åker jag och bla bla bla... Jag var verkligen inte på humör, lämna mig ifred? Jag var trött, irriterad, ledsen, arg och besviken (allt man inte ska vara på sista arbetsdagen). Så för att bespara mig själv en massa frågor så visde jag bara upp mailet för resten av plocken och hoppades att de skulle bli nöjda. Det var åter igen jobbigt att bara prata om det och tårarna rann igen. Det var ju ett sex månader långt beslut som nu bara försvann och som inte längre fanns kvar. Allt jag verkligen drömt om var att få komma till USA och denna fmailjen var verkligen "The One" och nu har drömmen gått i kras. I sex månader har min förväntan varit på topp, ALLTING var klart och jag var redo att flyga närsomhelst och så kom detta mailet. Tro fan att tårarna rann på mig, tro fan att det var jobbigt att berätta, det var ju allt jag nånsin drömt om och allting kändes ju så bra!
Det kändes bra när jag visat mailet. då kunde de åtminstonde förstå varför jag inte var på humör och låta mig vara! Flickorna i plocken var ett OEHÖRT bra stöd och jag är så glad att jag fått lära känna er!
Bättre blev det inte heller sen när chefen bjöd på tårta och önskade mig lycka till i Colorado. Jag valde att inte berätta och log och tackade. Vad skulle jag göra? Jag orkade bara inte berätta för dem. Jag kände mig dum där jag satt och svarade på frågor om Colorado och fmailjen, vad skulle jag säga? Jag svarade likgiltigt på frågorna, åt min tårta och gick ut i plocken igen. Bara ett par timmar till, sen skulle det här vara över och jag kunde gå hem och gräva ner mig ett tag!
Till sist var dagen äntligen över jag sa hej då till allihopa, lite kramkalas och sen följe med världens bästa S (som totalt räddade hela min dag genom att bara finnas till! Du är BÄST) ner till bussen. Skönt att få prata av sig ordentligt och så får du mig på så bra humör! :)<3
Jag åkte hem, kollade mailen, ingenting. Jag skrev ett mail till kvinnan som för många månader sedan ringde mig för att säga att en familj var intresserad. Det var det ända jag kunde komma på just då. Efter ett par timmar hade jag fått svar och hon skulle göra allt hon kunde för att hjälpa mig!
Inte heller den dagen skrev jag mail till Colorado, jag orkade bara inte!
Under dagarna jobbade jag och träffade vänner. Det blev jul och nyår och innan jag visste ordet av så jobbade jag min sista vecka på centralförrådet. Det var helt galet. Jag hade varit där i fyra månader, i 16 låna veckor, vart hade tiden tagit vägen? Hur som helst så var det en bra vecka, en underbar vecka (eller?), jag såg fram emot min sista dag och var på världens bästa arbetshumör.
När jag gick hem från jobbet torsdagen sista veckan kändes det helt underbart, dagen efter (fredag) skulle jag jobba min sista dag i Sverige på väldigt länge. Väl hemma igen efter jobbet gjorde jag inte så mycket, laddad mest upp för min sista dag, som jag verkligen såg fram emot.
På kvällen kollar jag mailen (som jag alltid gör) och upptäcker att där finns ett mail från min hostfamily. Jag blit helt varm och överlycklig... tills jag öppnar mailet och läser det.
"Vi kan inte längre ta emot dig som au pair" (där stod självklart lite till, men inget som jag vill lägga ut här)
Jag läste mailet om och om igen, jag förstod det inte, jag tror inte att jag ville förstå. När jag väl fattade och chocken hade lagt sig så brast det, tårarna bara rann och jag kunde inte sluta. Vad skulle hända nu? Varför kunde de inte ta emot mig? Hade jag gjort något fel? Kommer jag fortfarande att komma till USA? Vad ska jag säga till alla andra?
Jag hade ingen aning som vad som skulle ske nu, jag slängde ihop ett mail till SI och skrev ner alla mina frågor och bad dem snällt att ringa mig vid lunch nästa dag och förklara situationen för mig.
När jag väl hämtat mig efter många tårar så blev jag arg, men mest besviken på familjen. Skulle jag svara på mailet som de skrivit? NEJ, det tänker jag inte göra, jag tänker aldrig mer prata med människorna som svek mig på detta sätt. ALDRIG!
Men jo, jag måste ju skriva ett svar, bara inte direkt, jag väntar ett par dagar och hoppas att de är riktigt oroliga och mår riktigt dåligt över vad de just gjort. De kunde väl i alla fall ha hört av sig lite tidigare än tre veckor innan jag skulle åka?!
Jag var uppe länge och gick igenom alla mina tankar och bara stirrade på mailet som jag fått. Jag kunde bara inte förstå vad som hänt, eller varför de gör såhär mot mig? Det tog lång tid innan jag somnade den natten.
Då var det fredag och min sista dag på centralförrådet. Jag var inte glad, inte det minsta, jag ville bara att den skulle vara över, gärna så snabbt sommöjligt så jag kunde komma hem! Den morgonen hoppade jag av vid regementet så jag kunde gå till sjukhuset och få lite frisk luft. Det var faktiskt underbart skönt och jag förstår inte varför jag inte gjort det tidigare?
Hur som helst, väl på jobbet var de flesta på mig om att det var min sista dag och vad skönt det måste vara och snart åker jag och bla bla bla... Jag var verkligen inte på humör, lämna mig ifred? Jag var trött, irriterad, ledsen, arg och besviken (allt man inte ska vara på sista arbetsdagen). Så för att bespara mig själv en massa frågor så visde jag bara upp mailet för resten av plocken och hoppades att de skulle bli nöjda. Det var åter igen jobbigt att bara prata om det och tårarna rann igen. Det var ju ett sex månader långt beslut som nu bara försvann och som inte längre fanns kvar. Allt jag verkligen drömt om var att få komma till USA och denna fmailjen var verkligen "The One" och nu har drömmen gått i kras. I sex månader har min förväntan varit på topp, ALLTING var klart och jag var redo att flyga närsomhelst och så kom detta mailet. Tro fan att tårarna rann på mig, tro fan att det var jobbigt att berätta, det var ju allt jag nånsin drömt om och allting kändes ju så bra!
Det kändes bra när jag visat mailet. då kunde de åtminstonde förstå varför jag inte var på humör och låta mig vara! Flickorna i plocken var ett OEHÖRT bra stöd och jag är så glad att jag fått lära känna er!
Bättre blev det inte heller sen när chefen bjöd på tårta och önskade mig lycka till i Colorado. Jag valde att inte berätta och log och tackade. Vad skulle jag göra? Jag orkade bara inte berätta för dem. Jag kände mig dum där jag satt och svarade på frågor om Colorado och fmailjen, vad skulle jag säga? Jag svarade likgiltigt på frågorna, åt min tårta och gick ut i plocken igen. Bara ett par timmar till, sen skulle det här vara över och jag kunde gå hem och gräva ner mig ett tag!
Till sist var dagen äntligen över jag sa hej då till allihopa, lite kramkalas och sen följe med världens bästa S (som totalt räddade hela min dag genom att bara finnas till! Du är BÄST) ner till bussen. Skönt att få prata av sig ordentligt och så får du mig på så bra humör! :)<3
Jag åkte hem, kollade mailen, ingenting. Jag skrev ett mail till kvinnan som för många månader sedan ringde mig för att säga att en familj var intresserad. Det var det ända jag kunde komma på just då. Efter ett par timmar hade jag fått svar och hon skulle göra allt hon kunde för att hjälpa mig!
Inte heller den dagen skrev jag mail till Colorado, jag orkade bara inte!
Ett besök på ambassaden!
Jaha, ja då var det äntligen dags att göra ett besök på ambassaden. Lördag morgon var allting packat och klart, jag hade gått igenom mina papper säkert 20 gånger och minst lika många gånger dagen före också. Jag kan bara inte ha missat något, i så fall vore det väldigt illa.
Papper som ska tas med till ambassaden:
Hur som helst, pappa körde in mig till stan, därifrån tog jag Krösatåget mot Nässjö. Efter ett tag, en timme eller så, hoppade även J (som jag fick kontakt med över internet) på tåget. Vi fick snabbt bra kontakt och hela resan gick så mycket snabbare när man var två. Väl framme i Nässjö köpte vi lite mat att ha på tåget mot Stockholm som gick inte långt efter vi kommit in med det första tåget. Väl på tåget var båda ganska trötta och det blev en ganska lugn resa. Efter ett par timmar var vi äntligen framme i huvudstaden. Nu var det dags att hitta hotellet. Ja, men det var väl bara till att börja gå då. Vi gick in på ett par hamburgerställen och frågade och efter inte allt för lång tid kom vi rätt!
Vi checkade in och gjorde oss bekväma på rummet innan vi gick ut för att äta lite. Det blev lite pizzahut. Vi tönkte även kolla på bio, men då det var alltför sena filmer den dagen och vi skulle ha ett mycket VIKTIGT möte nästa dag så bestämde vi oss för att återvända till hotellet. Där gjorde vi oss iordning för sängen, satte igång tv ett par timmar och sen var det dags för att sova. Dan därpå skulle bli en bra dag!
Okej, då var dagen med stort D äntligen här (som vi har väntat). Väckarklockan ringde runt 07.00 och det vara bara till att traska upp ur sängen, ta på sig och springa ner till lobbyn för att äta lite frukost. Vilken otrolig god frukost. Dock hade jag ingen vidare aptit, dels på grund av att jag inte gillar att äta på morgonen och dels för att jag var nervös. När vi ätit klart så återvände vi till rummet, packade ner våra saker och fixade till oss lite och sen var det dags att bege sig ut mot bussen.
Vi tog buss 69 mot ambassaden och hoppade av på busshållsplats: ambassaderna! Där stod redan massor utav folk, så det var väl bara till att ställa sig i kö då. Tur nu var att man var två stycken, då kunde man i alla fall underhålla varandra medan man väntade. Vi hade tid på ambassaden vi 09.00, men det sket sig ganska rejält då vi inte kom in förän mellan halv 10-10. När vi var näst längst fram i kön så kommer det en hel skolklass som också ska in på ambassaden och självklart ska hela den förbannade klassen in före oss alla som faktiskt har stått ute i kön i sådär 60 minuter redan. Det var definitivt ingenting som uppskattades och våra fötter var så gott som stelfrusna. Men efter sådär ytterligare 30-45 minuter blev det änligen vår tur. Jag gick fram först.
Först gick man fram till dörren, där befann sig en vakt, och för honom skulle du visa upp ett par papper (där finns skylt om vilka papper du ska visa upp), sagt och gjort, jag visade honom alla papper och han verkade nöjd, så han släppte in mig. Väl innanför dörren kom man fram till sådan här säkerhetsgrejer som finns på flygplatser, de såg faktiskt ganska precis ut som sådana. Man fick ta av sig jackan, lämna ifrån sig mobil och iPod och sen var det bara till att gå igenom den tutande (som inte tutade när jag gick igenom) säkerhetsanordningen. Jag klarade mig tillochmed med skorna på, tillochmed vakten blev lite förvånad, haha! Ja, men så kan det gå. MEn nu var jag i alla fall igenom, min jacka och väska scannades (precis som på flygplats) och sen var jag godkänd och redo för att gå in. J var ätt efter mig så jag väntade på henne, så gick vi tillsammans upp till själva ambassaden.
Väl inne sa en kvinna åt oss att sitta ner på en stol och vänta på vår tur, sagt och gjort, där satt vi och väntade. När det blev min tur gick jag fram till luckan, lämnade fram mina grejer, där satt en kvinna på andra sidan och tog de papperna hon ville ha och sen fick jag tillbaka resten och sen var det bara till att sitta ner och vänta igen tills de ropade upp mig i högtalarna. Det tog ett tag, men har vi väntat så här länge kan vi nog vänta lite till skulle jag tro. Till sist blev det i alla fall min tur. Man gick fram till en lucka, lämnade ffram de fåtal papper som man hade kvar och sen fick man svara på tre frågor:
Vi åkte tillbaka till hotellet, packade ihop våra saker, checkade ut och sen blev det stan för hela slanten. Det blev presentshopping till värdfamiljerna, hittade faktiskt ingenting till mig själv (tänka sig). Vi tog tåget hem vid runt 17. Det lämnade tågstationen i Stockholm fem minuter för sent och efter det gick det bara tför, det vill säga det blev senare och senare. Till sist var det så pass sent att vi inte skulle hinna med det sista tåget från Nässjö, vilket betydde att vi i panik fick ringa hem och be dem fixa oss en ny tågbiljett (som man var tvungen att ha om man skulle ha rätt till ersättning). Vi fick vår sms biljett i sista sekunden, vi skulle nu åka med till Alvesta där vi sen skulle få taxi till våra respektive städer. Det blev ett ganska hastigt hejdå, då vi blev lite lätt stressade i slutet. Men vi alla kom med de taxi vi skulle med och efter ett par timmar i bil var jag åter igen hemma i Halmstad.
Sådär såg vårat besök på ambassade ut!
Papper som ska tas med till ambassaden:
- Pass
- confirmation page
- personbevis 120 "med alla relationer"
- kuvert med frimärken på för 65 kronor
- placement letter
- kvitto på att du betalt ambassaden
- kontoutdrag
- DS-160 med foto
- ett fotografi på dig
- DS-2019
- ambassadens checklista
- bekräftelse på att du bokat tid till ambassaden
Hur som helst, pappa körde in mig till stan, därifrån tog jag Krösatåget mot Nässjö. Efter ett tag, en timme eller så, hoppade även J (som jag fick kontakt med över internet) på tåget. Vi fick snabbt bra kontakt och hela resan gick så mycket snabbare när man var två. Väl framme i Nässjö köpte vi lite mat att ha på tåget mot Stockholm som gick inte långt efter vi kommit in med det första tåget. Väl på tåget var båda ganska trötta och det blev en ganska lugn resa. Efter ett par timmar var vi äntligen framme i huvudstaden. Nu var det dags att hitta hotellet. Ja, men det var väl bara till att börja gå då. Vi gick in på ett par hamburgerställen och frågade och efter inte allt för lång tid kom vi rätt!
Vi checkade in och gjorde oss bekväma på rummet innan vi gick ut för att äta lite. Det blev lite pizzahut. Vi tönkte även kolla på bio, men då det var alltför sena filmer den dagen och vi skulle ha ett mycket VIKTIGT möte nästa dag så bestämde vi oss för att återvända till hotellet. Där gjorde vi oss iordning för sängen, satte igång tv ett par timmar och sen var det dags för att sova. Dan därpå skulle bli en bra dag!
Okej, då var dagen med stort D äntligen här (som vi har väntat). Väckarklockan ringde runt 07.00 och det vara bara till att traska upp ur sängen, ta på sig och springa ner till lobbyn för att äta lite frukost. Vilken otrolig god frukost. Dock hade jag ingen vidare aptit, dels på grund av att jag inte gillar att äta på morgonen och dels för att jag var nervös. När vi ätit klart så återvände vi till rummet, packade ner våra saker och fixade till oss lite och sen var det dags att bege sig ut mot bussen.
Vi tog buss 69 mot ambassaden och hoppade av på busshållsplats: ambassaderna! Där stod redan massor utav folk, så det var väl bara till att ställa sig i kö då. Tur nu var att man var två stycken, då kunde man i alla fall underhålla varandra medan man väntade. Vi hade tid på ambassaden vi 09.00, men det sket sig ganska rejält då vi inte kom in förän mellan halv 10-10. När vi var näst längst fram i kön så kommer det en hel skolklass som också ska in på ambassaden och självklart ska hela den förbannade klassen in före oss alla som faktiskt har stått ute i kön i sådär 60 minuter redan. Det var definitivt ingenting som uppskattades och våra fötter var så gott som stelfrusna. Men efter sådär ytterligare 30-45 minuter blev det änligen vår tur. Jag gick fram först.
Först gick man fram till dörren, där befann sig en vakt, och för honom skulle du visa upp ett par papper (där finns skylt om vilka papper du ska visa upp), sagt och gjort, jag visade honom alla papper och han verkade nöjd, så han släppte in mig. Väl innanför dörren kom man fram till sådan här säkerhetsgrejer som finns på flygplatser, de såg faktiskt ganska precis ut som sådana. Man fick ta av sig jackan, lämna ifrån sig mobil och iPod och sen var det bara till att gå igenom den tutande (som inte tutade när jag gick igenom) säkerhetsanordningen. Jag klarade mig tillochmed med skorna på, tillochmed vakten blev lite förvånad, haha! Ja, men så kan det gå. MEn nu var jag i alla fall igenom, min jacka och väska scannades (precis som på flygplats) och sen var jag godkänd och redo för att gå in. J var ätt efter mig så jag väntade på henne, så gick vi tillsammans upp till själva ambassaden.
Väl inne sa en kvinna åt oss att sitta ner på en stol och vänta på vår tur, sagt och gjort, där satt vi och väntade. När det blev min tur gick jag fram till luckan, lämnade fram mina grejer, där satt en kvinna på andra sidan och tog de papperna hon ville ha och sen fick jag tillbaka resten och sen var det bara till att sitta ner och vänta igen tills de ropade upp mig i högtalarna. Det tog ett tag, men har vi väntat så här länge kan vi nog vänta lite till skulle jag tro. Till sist blev det i alla fall min tur. Man gick fram till en lucka, lämnade ffram de fåtal papper som man hade kvar och sen fick man svara på tre frågor:
- Var ska du?
- Hur många barn ska du ta hand om?
- Hur gamla är barnen?
Vi åkte tillbaka till hotellet, packade ihop våra saker, checkade ut och sen blev det stan för hela slanten. Det blev presentshopping till värdfamiljerna, hittade faktiskt ingenting till mig själv (tänka sig). Vi tog tåget hem vid runt 17. Det lämnade tågstationen i Stockholm fem minuter för sent och efter det gick det bara tför, det vill säga det blev senare och senare. Till sist var det så pass sent att vi inte skulle hinna med det sista tåget från Nässjö, vilket betydde att vi i panik fick ringa hem och be dem fixa oss en ny tågbiljett (som man var tvungen att ha om man skulle ha rätt till ersättning). Vi fick vår sms biljett i sista sekunden, vi skulle nu åka med till Alvesta där vi sen skulle få taxi till våra respektive städer. Det blev ett ganska hastigt hejdå, då vi blev lite lätt stressade i slutet. Men vi alla kom med de taxi vi skulle med och efter ett par timmar i bil var jag åter igen hemma i Halmstad.
Sådär såg vårat besök på ambassade ut!
Månader av väntan och förberedelser
Okej, jag är matchad med en familj och det är sex månader kvar tills jag ska åka, vad gör man tills dess? Jo, jag sökte lite jobb, dock utan framgång, jobbade lite på städ då de ringde in mig emellanåt. Men så en morgon när jag låg och sov så ringde telefonen. Jag vaknade med ett ryck och trött som jag var svarade jag "hej det är Emelie". Det var från centralförrådet på sjukhuset och de undrade om jag ville ha jobb? Ja, varför inte, det kan jag väl ta. Intervjutid bestämdes och jag gick dit; Jobbet är ditt, du börjar den 20 september! Ja, men det var ju enkelt. Ja, då hade man skaffat sig ett jobb, skönt att ha något och göra på dagarna.
På posten fick jag hem ett litet paket med en MASSA papper i som handelade om hela livet i USA och det viktigaste av allt: VISUMANSÖKNING! Ja, det var galet mycket information och papper och ett tag blev jag nog lite knäpp på allt. Tur var då att det inte var någon brådska med det, jag menar, jag hade ju trots allt sex hela månader på mig, eller ja, fyra månader att göra klart visumansökningen då jag tänkte jag skulle till ambassaden i december.
Under tiden hann jag fixa med en hel del andra saker. Jag fixade ett nytt bankkort som jag skulle kunna använda i USA, en fullmakt till pappa, så han har rätt att ingripa när det gäller mina pengar (om det skulle hända något ochjag behöver hjälp från Sverige). Jag gjorde en hälsoundersökning (tål att tilläggas är att jag hade en HANSOME läkare, så jag var inte det minsta ledsen över att behöva gå dit två gånger)
Efter ca en månad var jag klar med all ifyllnad av visumhandlingarna och jag kunde nu börja tänka på att boka tid på ambassaden. Dock gick det inte så bra med tanke på att decembertiderna inte hade kommit ut än, så det fick allt lov att vänta. Under tiden lyckades jag få kontakt med Johanna över nätet. Vi var lite i samma sits; började sökandet med cc, fick inga familjer, bytade till SI och fick massa familjer. Så när båda hittat SIN familj och alla visumhandlinga var ifyllda och klara bestämde vi oss för att boka tid på ambassaden samtidigt så vi slapp åka dit själva. Sagt och gjort, vi bokade tid en 6 december klockan 09.00.
Innan vi visste ordet av så var det dags för ett besök i Stockholm och Ambassaden!
På posten fick jag hem ett litet paket med en MASSA papper i som handelade om hela livet i USA och det viktigaste av allt: VISUMANSÖKNING! Ja, det var galet mycket information och papper och ett tag blev jag nog lite knäpp på allt. Tur var då att det inte var någon brådska med det, jag menar, jag hade ju trots allt sex hela månader på mig, eller ja, fyra månader att göra klart visumansökningen då jag tänkte jag skulle till ambassaden i december.
Under tiden hann jag fixa med en hel del andra saker. Jag fixade ett nytt bankkort som jag skulle kunna använda i USA, en fullmakt till pappa, så han har rätt att ingripa när det gäller mina pengar (om det skulle hända något ochjag behöver hjälp från Sverige). Jag gjorde en hälsoundersökning (tål att tilläggas är att jag hade en HANSOME läkare, så jag var inte det minsta ledsen över att behöva gå dit två gånger)
Efter ca en månad var jag klar med all ifyllnad av visumhandlingarna och jag kunde nu börja tänka på att boka tid på ambassaden. Dock gick det inte så bra med tanke på att decembertiderna inte hade kommit ut än, så det fick allt lov att vänta. Under tiden lyckades jag få kontakt med Johanna över nätet. Vi var lite i samma sits; började sökandet med cc, fick inga familjer, bytade till SI och fick massa familjer. Så när båda hittat SIN familj och alla visumhandlinga var ifyllda och klara bestämde vi oss för att boka tid på ambassaden samtidigt så vi slapp åka dit själva. Sagt och gjort, vi bokade tid en 6 december klockan 09.00.
Innan vi visste ordet av så var det dags för ett besök i Stockholm och Ambassaden!
Match... or not?
Ja, då har vi kommit till det stora ögonblicket då jag får reda på om jag får ett ja eller ett nej från Colorado, min numberONEfamily!
De tackade JA till mig och jag blev helt exalterad och visste inte riktigt vad jag skulle skriva tillbaka, förutom "YES(!!) I would LOVE to be your au pair" Vi mailade lite den kvällen/natten och efter helgen skulle då min blivande hostmum (Mrs J) ringa till kontoret och meddela att vi ÄR matchade. WIHO! Jag kunde inte vara lyckligare just då, allt jag har längtat, väntat och drömt om i flera månader började nu plötsligt slå in. Drömmer jag? NEJ, det händer verkligen!
Från början ville Familjen W (Colorado) ha en au pair redan i Oktober, när bebisen kom, men eftersom Mrs J mamma skulle flytta in till dem ett par månader efter bebisens födsel så bestämde vi att jag skulle komma i jan/feb istället. Dagarna gick och helgen var förbi. Det blev måndag och Mrs J skulle ringa kontoret. Jag väntade på att höra något från någon, men det avr helt tyst. Ett par dagar senare dimper det ner ett par tre/fyra mail i min inkorg där det stod en hel del information; om livet i USA, VISUMansökningar, ett "gratulationsbrev" och ett mail där jag fick mitt flygdatum, vilket blev bestämt till den 7 februari 2011.
Okej, det var ganska länge tills dess (ca 6 månader) men det här var verkligen THE ONE av alla familjer och jag vill verkligen till den här och var så överlycklig över att faktiskt få som jag ville! WIHO! Kan inte beskriva lyckan jag kände just då, helt obeskrivlig. Jag berättade för allt och alla att jag ÄNTLIGEN hade hittat MIN familj och att jag åker den 7/2-2011. AWESOME!
Men jag får inte glömma bort den jobbiga delen; den som bestod av att tacka nej till familjen i Californien. Det var något av det svåraste jag gjort. Det var en helt fantastisk familj och hade inte Colorado valt mig hade jag definitivt valt Californien, utan tvekan. Men nu blev det som det blev och man kan ju inte vara överallt, sorgligt nog! Men jag skrev ett mycket fint brev där jag tackade för att de tagit sig tid att läsa min ansökan och prata med mig och sen la jag till lite fint att varje au pair som får dem som hostfamily måste vara lyckliga! Dock fick jaginget svar tillbaka av dem, vilket jag tyckte var lite lågt. Visst att jag kanske gjorde dem besvikna, men vad skulle jag göra? Jag hade ju redan hittat min familj.
Hur som helst så skulle det nu bli dags att börja fixa med allt annat som skulle fixas, så som; visumansökningar, hälsoundersökning, bankkort, fullmakt på banken, internationellt körkort, alla grejer som måste handlas och en massa annat...
De tackade JA till mig och jag blev helt exalterad och visste inte riktigt vad jag skulle skriva tillbaka, förutom "YES(!!) I would LOVE to be your au pair" Vi mailade lite den kvällen/natten och efter helgen skulle då min blivande hostmum (Mrs J) ringa till kontoret och meddela att vi ÄR matchade. WIHO! Jag kunde inte vara lyckligare just då, allt jag har längtat, väntat och drömt om i flera månader började nu plötsligt slå in. Drömmer jag? NEJ, det händer verkligen!
Från början ville Familjen W (Colorado) ha en au pair redan i Oktober, när bebisen kom, men eftersom Mrs J mamma skulle flytta in till dem ett par månader efter bebisens födsel så bestämde vi att jag skulle komma i jan/feb istället. Dagarna gick och helgen var förbi. Det blev måndag och Mrs J skulle ringa kontoret. Jag väntade på att höra något från någon, men det avr helt tyst. Ett par dagar senare dimper det ner ett par tre/fyra mail i min inkorg där det stod en hel del information; om livet i USA, VISUMansökningar, ett "gratulationsbrev" och ett mail där jag fick mitt flygdatum, vilket blev bestämt till den 7 februari 2011.
Okej, det var ganska länge tills dess (ca 6 månader) men det här var verkligen THE ONE av alla familjer och jag vill verkligen till den här och var så överlycklig över att faktiskt få som jag ville! WIHO! Kan inte beskriva lyckan jag kände just då, helt obeskrivlig. Jag berättade för allt och alla att jag ÄNTLIGEN hade hittat MIN familj och att jag åker den 7/2-2011. AWESOME!
Men jag får inte glömma bort den jobbiga delen; den som bestod av att tacka nej till familjen i Californien. Det var något av det svåraste jag gjort. Det var en helt fantastisk familj och hade inte Colorado valt mig hade jag definitivt valt Californien, utan tvekan. Men nu blev det som det blev och man kan ju inte vara överallt, sorgligt nog! Men jag skrev ett mycket fint brev där jag tackade för att de tagit sig tid att läsa min ansökan och prata med mig och sen la jag till lite fint att varje au pair som får dem som hostfamily måste vara lyckliga! Dock fick jaginget svar tillbaka av dem, vilket jag tyckte var lite lågt. Visst att jag kanske gjorde dem besvikna, men vad skulle jag göra? Jag hade ju redan hittat min familj.
Hur som helst så skulle det nu bli dags att börja fixa med allt annat som skulle fixas, så som; visumansökningar, hälsoundersökning, bankkort, fullmakt på banken, internationellt körkort, alla grejer som måste handlas och en massa annat...
Flera familjer
Dagarna gick och jag höll kontakten med familjen med mail, vi (eller jag) mailade familjen ganska mycket, då jag var väldigt otålig och gärna ville ha ett besked snabbt. Men det fick jag inte, de pratade med andra au pairer med så jag fick ha tålamod.
En vacker dag när jag loggade in på mailen hade jag fått ett mail där det stod att ännu en familj var intresserad av mig. Den här familjen bodde i Ny York och bestod av mamma, pappa och ett nyfött tvillingpar (pojkar). Jag kände att det inte riktigt var något för mig, då jag redan bestämt mig för att jag ville ha den första familjen, men jag bestämde mig ändå för att prata med dem. Sagt och gjort, de ringde upp mig och vi pratade, jag ställde mina frågot och de ställde sina och sen sa vi hej då. Åter igen fick jag beröm för min engelska och åter igen förstod jag inte varför, men tackade så vänligt.
Jag hörde inget mer från den familjen, så antagligen hittade de en annan au pair. Vilket jag tyckte var rätt skönt då jag slapp att säga nej.
Jag mailade fortfarande mycket med den första familjen, men de hade fortfarande inte kommit fram till något beslut, så det var bara till att plocka fram det oda tålamodet som jag inte hade just då! Ja, lite smått frusterande var det faktiskt om jag ska vara ärlig.
Men än en gång dök där upp ett mail i inkorgen om att ytterligare en familj är intresserad av mig och ja, jag kan väl fördriva tiden med att prata med dem, medan jag väntar svar från den första. Kanske lite fult att utnyttja dem på det viset då jag redan hade bestämt mig. Men jag måste ju ha alla mina dörrar öppna då den första familjen kanske säger nej till mig, då står jag där igen, utan någon familj alls att prata med och det fick inte ske!
Sagt och gjort, jag pratade med familjen, jag pratade med mamman i familjen och faktum är att jag gillade henne, det lät bra. Men familj nummer ett var fortfarande favoriten, men dessa befann sig på en välförtjänt andraplats än så länge! Familjen som jag nu pratade med bestod av mamma, pappa och tre söner och de bodde i Californien (vilket inte hade varit helt fel). Mamman i familjen ville prata med mig minst fyra gånger och sen skulle jag få prata med hennes man innan de beslutade om något.
Efter en vecka ungefär skypade jag med den första (Colorado) familjen igen, den här gången med bild(!!). Det gick bra och framförallt det kändes BRA!! Nu vilole jag verkligen inget annat än att bli matchade med den här familjen! Men än en gång fick jag lov att vänta och vänta, det tog ett bra tag innan de kom med ett beslut.
Jag hann prata med mamman från Californien två gånger innan det att Colorado kom med ett beslut...
En vacker dag när jag loggade in på mailen hade jag fått ett mail där det stod att ännu en familj var intresserad av mig. Den här familjen bodde i Ny York och bestod av mamma, pappa och ett nyfött tvillingpar (pojkar). Jag kände att det inte riktigt var något för mig, då jag redan bestämt mig för att jag ville ha den första familjen, men jag bestämde mig ändå för att prata med dem. Sagt och gjort, de ringde upp mig och vi pratade, jag ställde mina frågot och de ställde sina och sen sa vi hej då. Åter igen fick jag beröm för min engelska och åter igen förstod jag inte varför, men tackade så vänligt.
Jag hörde inget mer från den familjen, så antagligen hittade de en annan au pair. Vilket jag tyckte var rätt skönt då jag slapp att säga nej.
Jag mailade fortfarande mycket med den första familjen, men de hade fortfarande inte kommit fram till något beslut, så det var bara till att plocka fram det oda tålamodet som jag inte hade just då! Ja, lite smått frusterande var det faktiskt om jag ska vara ärlig.
Men än en gång dök där upp ett mail i inkorgen om att ytterligare en familj är intresserad av mig och ja, jag kan väl fördriva tiden med att prata med dem, medan jag väntar svar från den första. Kanske lite fult att utnyttja dem på det viset då jag redan hade bestämt mig. Men jag måste ju ha alla mina dörrar öppna då den första familjen kanske säger nej till mig, då står jag där igen, utan någon familj alls att prata med och det fick inte ske!
Sagt och gjort, jag pratade med familjen, jag pratade med mamman i familjen och faktum är att jag gillade henne, det lät bra. Men familj nummer ett var fortfarande favoriten, men dessa befann sig på en välförtjänt andraplats än så länge! Familjen som jag nu pratade med bestod av mamma, pappa och tre söner och de bodde i Californien (vilket inte hade varit helt fel). Mamman i familjen ville prata med mig minst fyra gånger och sen skulle jag få prata med hennes man innan de beslutade om något.
Efter en vecka ungefär skypade jag med den första (Colorado) familjen igen, den här gången med bild(!!). Det gick bra och framförallt det kändes BRA!! Nu vilole jag verkligen inget annat än att bli matchade med den här familjen! Men än en gång fick jag lov att vänta och vänta, det tog ett bra tag innan de kom med ett beslut.
Jag hann prata med mamman från Californien två gånger innan det att Colorado kom med ett beslut...
Första Skypesamtalet
Jaha, godkänd eller inte? Jo, efter en veckas väntan blev jag faktiskt godkänd och nu kunde matchningen med familjer ÄNTLIGEN börja med SI. Den var ju redan i full gång med CC, men där fick jag aldrig några matchningar längre, så hade praktiskt taget gett upp hoppet med dem.
Dagarna gick utan att jag fick en matchning med SI, men efter EN vecka så rinegr telefonen. Hm, det var ett konstigt telefonnummer och pappa svarar och det tar inte lång tid innan han räcker över telefonen till mig. Det var från kontoret i London (eller någon i USA). De berättade för mig att där fanns en familj som var intresserad av mig, de hade skickat mail, men hade inte fått något svar tillbaka (jag hade inte fått mailet). Så hon (människan i luren) berättar lite om familjen och undrar om jag är intresserad av att prata med dem? En familj, ja men självklart, ABSOLUT! Vi pratade lite till och jag skulle få familjens information skickad till mig, så jag skulle kunna skriva dem ett mail.
Sagt och gjort, fem minuter senare ploppar där in ett mail med familjens uppgifter i min inkorg. Jag läser igenom allt och tycker att det låter bra, riktigt bra. Jag skickar iväg ett mail till familjen där jag presenterar mig och förklarar att jag inte har fått deras mail av någon konstig anledning, men att jag jättegärna vill prata med dem. Inte långt efter att jag skickat iväg mailet kommer där ett tillbaka, från hostmum i familjen. Vi bestämmer att vi ska prata nästa dag.
Familjen består av mamma, pappa, en ofödd bebis (beräknad födsel; oktober) och fem hundar. De bodde i Colorado. Kunde det bli mycket bättre? På papper lät det som rena drömfamiljen, nu var det dags att ta reda på hur de var "in real life" Var det lika bra som det var på pappret så hade jag definitivt hittat "the one". Men kan det verkligen vara så enkelt, första familjen? Det återstod att se.
Klockan 20.00 nästa dag satt jag redo vid skype för att "möta" familjen. Det var nervöst, riktigt nervöst! Det ringde och jag svarade, lite krångel på datorn, men det var snabbt fixat. Fortfarande nervös! Jag ställde mina frågor och de ställde frågot till mig. De berömde min engelska, jag förstod inte riktigt varför, men tackade och tog emot! Efter 30-45 minuter var vi klara och vi bestämde för att skypa igen om ett par dagar.
Dagarna gick utan att jag fick en matchning med SI, men efter EN vecka så rinegr telefonen. Hm, det var ett konstigt telefonnummer och pappa svarar och det tar inte lång tid innan han räcker över telefonen till mig. Det var från kontoret i London (eller någon i USA). De berättade för mig att där fanns en familj som var intresserad av mig, de hade skickat mail, men hade inte fått något svar tillbaka (jag hade inte fått mailet). Så hon (människan i luren) berättar lite om familjen och undrar om jag är intresserad av att prata med dem? En familj, ja men självklart, ABSOLUT! Vi pratade lite till och jag skulle få familjens information skickad till mig, så jag skulle kunna skriva dem ett mail.
Sagt och gjort, fem minuter senare ploppar där in ett mail med familjens uppgifter i min inkorg. Jag läser igenom allt och tycker att det låter bra, riktigt bra. Jag skickar iväg ett mail till familjen där jag presenterar mig och förklarar att jag inte har fått deras mail av någon konstig anledning, men att jag jättegärna vill prata med dem. Inte långt efter att jag skickat iväg mailet kommer där ett tillbaka, från hostmum i familjen. Vi bestämmer att vi ska prata nästa dag.
Familjen består av mamma, pappa, en ofödd bebis (beräknad födsel; oktober) och fem hundar. De bodde i Colorado. Kunde det bli mycket bättre? På papper lät det som rena drömfamiljen, nu var det dags att ta reda på hur de var "in real life" Var det lika bra som det var på pappret så hade jag definitivt hittat "the one". Men kan det verkligen vara så enkelt, första familjen? Det återstod att se.
Klockan 20.00 nästa dag satt jag redo vid skype för att "möta" familjen. Det var nervöst, riktigt nervöst! Det ringde och jag svarade, lite krångel på datorn, men det var snabbt fixat. Fortfarande nervös! Jag ställde mina frågor och de ställde frågot till mig. De berömde min engelska, jag förstod inte riktigt varför, men tackade och tog emot! Efter 30-45 minuter var vi klara och vi bestämde för att skypa igen om ett par dagar.
Skandinaviska Institutet
Ja, sist slutade jag då jag hade funnit den nya au pairorganisationen Skandinaviska Institutet (SI). Åter igen skickade jag iväg en intresseanmälan och inom loppet av en vecka eller två hade jag fått all den informationen jag behövde för att påbörja min ansökan. Än en gång delade jag ut massa referenspapper till folk, som var snälla och ställde upp igen! Den här gången tog det inte lika lång tid med min ansökan innan den var klar, men visst någon månad tog det allt. Jag är ju inte direkt känd för att göra allt jag ska på momangen!
Men efter ett par månader (sommaren 2010) så var jag äntligen klar med ansökan till SI och det var nu dags att boka tid för en intervju. Lite lagom problem där då alla intervjuare som fanns i Halmstad hade semester vi den tidpunkten. Men vi koom fram till att jag kunde ta mig ner till Helsingborg och där skulle jag möta upp en människa som skulle intervjua mig. Sagt och gjort, vi bokade en tid och när dagen kom tog jag tåget ner till Helsingborg.
Intervjuen var ärligt talat ganska seg och långtråkig, men ett nödvändigt ont. Jag och Mr. P (han som intervjuade mig) satte oss på ett fik och så började intervjun! Mr. P började med att berätta om organisationen och om hur det hela gick till och om en massa andra (onödiga, helt oväsentliga) saker. Men till sist kom vi i alla fall fram till den delen där han FAKTISKT skulle interjua mig (på engelska). Mjo, det gick bra och tro det eller ej, men jag kände mig faktiskt lite stolt över att jag klarade av det!
Intervjun tog ungefär mellen 1.5 till 2 timmar, vilket ledde till att jag missade tåget och fick vänta ytterligare en timme i Helsingborg innan jag kunde komma hem igen.
Sådär, nu var intervjun klar, ansökan var klar, nu skulle bara organisationen ringa och kolla med alla mina referenser så att de stämde. Sen skulle de skicka iväg allting till kontoret i London och så skulle de kolla igenom allting innan de godkände mig.
Men efter ett par månader (sommaren 2010) så var jag äntligen klar med ansökan till SI och det var nu dags att boka tid för en intervju. Lite lagom problem där då alla intervjuare som fanns i Halmstad hade semester vi den tidpunkten. Men vi koom fram till att jag kunde ta mig ner till Helsingborg och där skulle jag möta upp en människa som skulle intervjua mig. Sagt och gjort, vi bokade en tid och när dagen kom tog jag tåget ner till Helsingborg.
Intervjuen var ärligt talat ganska seg och långtråkig, men ett nödvändigt ont. Jag och Mr. P (han som intervjuade mig) satte oss på ett fik och så började intervjun! Mr. P började med att berätta om organisationen och om hur det hela gick till och om en massa andra (onödiga, helt oväsentliga) saker. Men till sist kom vi i alla fall fram till den delen där han FAKTISKT skulle interjua mig (på engelska). Mjo, det gick bra och tro det eller ej, men jag kände mig faktiskt lite stolt över att jag klarade av det!
Intervjun tog ungefär mellen 1.5 till 2 timmar, vilket ledde till att jag missade tåget och fick vänta ytterligare en timme i Helsingborg innan jag kunde komma hem igen.
Sådär, nu var intervjun klar, ansökan var klar, nu skulle bara organisationen ringa och kolla med alla mina referenser så att de stämde. Sen skulle de skicka iväg allting till kontoret i London och så skulle de kolla igenom allting innan de godkände mig.
Cultural Care Au Pair
Det hela började år 2008. Jag hade nu bestämt mig, jag vill vara au pair efter studenten. Jag googlade efter organisationer som skickade iväg au pairer och den första jag hittade var cultural Care Au Pair (CC). Jag gjorde en intresseansökan och inom loppet av ett par veckor hade jag fått information och var nu bokad på ett informationsmöte i Halmstad. Jag gick på mötet, vi fick information, ansökningsblanketter coh sen var det dags för en intervju. Jag var nervös, halva intervjun skulle vara på svenska och den andra halvan på engelska. Det gick hyfsat i alla fall och jag överlevde hela intervjun. Det tog ett tag, ett bra tag innan jag tog tag i det här med att fylla i ansökningarna. Det var ju trots allt två år kvar tills jag skulle ta studenten, så det var ingen brådska!
Men åren gick och plötsligt var det slutet av 2009 och jag ville iväg 2010. Dags att sätta igång med ansökningarna. Det tog ett bra tag att fylla i allt, men till sist var det klart (äntligen). Då man måste ha MINST 200 barntimmar för att söka så var jag på dagis en dag i veckan, då jag hade en dag ledig från skolan. Efter ett år hade jag alla barntimmarna jag behövde och lite till. Jag skickade in alla papper och nu var det bara till att vänta på att bli godkänd. Det tog ett par veckor, men i mars 2010 blev jag godkänd och kunde äntligen börja matchas med familjer. Som jag hade väntat på det här!
Det tog ganska många veckor (kändes det som) innan min första matchning trillade in, jag var så glad och exalterad över att det äntligen hade kommit igång. Men glädjen varade inte länge då matchningen försvann ganska snabbt igen. Jaja, det var bara till att vänta på nästa. Det trillade in ytterligare 6-7 matchningar, men ingen av familjerna hörde av sig, inte ens ett mail fick jag av dem. Ett tag var jag så desperat att jag ringde in till kontoret och sa att jag var intresserad av en familj och om de kunde be dem höra av sig till mig. Jag var egentligen inte det minsta intresserad, men jag ville verkligen iväg och ingenting hände... så vad skulle jag göra? Men inte heller den familjen hörde av sig till mig.
Under sommaren 2010 hade jag fortfarande inte hittat min familj och nu började mitt tålamod ta slut. Jag hade läst på FB (i en au pair grupp) att där även fanns en annan organisation, Skandinaviska institutet (SI).
Men åren gick och plötsligt var det slutet av 2009 och jag ville iväg 2010. Dags att sätta igång med ansökningarna. Det tog ett bra tag att fylla i allt, men till sist var det klart (äntligen). Då man måste ha MINST 200 barntimmar för att söka så var jag på dagis en dag i veckan, då jag hade en dag ledig från skolan. Efter ett år hade jag alla barntimmarna jag behövde och lite till. Jag skickade in alla papper och nu var det bara till att vänta på att bli godkänd. Det tog ett par veckor, men i mars 2010 blev jag godkänd och kunde äntligen börja matchas med familjer. Som jag hade väntat på det här!
Det tog ganska många veckor (kändes det som) innan min första matchning trillade in, jag var så glad och exalterad över att det äntligen hade kommit igång. Men glädjen varade inte länge då matchningen försvann ganska snabbt igen. Jaja, det var bara till att vänta på nästa. Det trillade in ytterligare 6-7 matchningar, men ingen av familjerna hörde av sig, inte ens ett mail fick jag av dem. Ett tag var jag så desperat att jag ringde in till kontoret och sa att jag var intresserad av en familj och om de kunde be dem höra av sig till mig. Jag var egentligen inte det minsta intresserad, men jag ville verkligen iväg och ingenting hände... så vad skulle jag göra? Men inte heller den familjen hörde av sig till mig.
Under sommaren 2010 hade jag fortfarande inte hittat min familj och nu började mitt tålamod ta slut. Jag hade läst på FB (i en au pair grupp) att där även fanns en annan organisation, Skandinaviska institutet (SI).
Välkomna!
Jaha, ja, men det här är då min nya blogg som jag kommer att vara ganska aktiv på.. så småningom!
Det är nämligen så att jag ska över till staterna för att jobba som au pair. Dock har det blivit lite motgångar på senaste tiden och jag ska berätta allt som hänt inom en snar framtid... när jag själv vet lite mer.
Nu ska jag se om jag kan snygga till bloggen lite;) Wish me luck!
Det är nämligen så att jag ska över till staterna för att jobba som au pair. Dock har det blivit lite motgångar på senaste tiden och jag ska berätta allt som hänt inom en snar framtid... när jag själv vet lite mer.
Nu ska jag se om jag kan snygga till bloggen lite;) Wish me luck!
