Cultural Care Au Pair
Det hela började år 2008. Jag hade nu bestämt mig, jag vill vara au pair efter studenten. Jag googlade efter organisationer som skickade iväg au pairer och den första jag hittade var cultural Care Au Pair (CC). Jag gjorde en intresseansökan och inom loppet av ett par veckor hade jag fått information och var nu bokad på ett informationsmöte i Halmstad. Jag gick på mötet, vi fick information, ansökningsblanketter coh sen var det dags för en intervju. Jag var nervös, halva intervjun skulle vara på svenska och den andra halvan på engelska. Det gick hyfsat i alla fall och jag överlevde hela intervjun. Det tog ett tag, ett bra tag innan jag tog tag i det här med att fylla i ansökningarna. Det var ju trots allt två år kvar tills jag skulle ta studenten, så det var ingen brådska!
Men åren gick och plötsligt var det slutet av 2009 och jag ville iväg 2010. Dags att sätta igång med ansökningarna. Det tog ett bra tag att fylla i allt, men till sist var det klart (äntligen). Då man måste ha MINST 200 barntimmar för att söka så var jag på dagis en dag i veckan, då jag hade en dag ledig från skolan. Efter ett år hade jag alla barntimmarna jag behövde och lite till. Jag skickade in alla papper och nu var det bara till att vänta på att bli godkänd. Det tog ett par veckor, men i mars 2010 blev jag godkänd och kunde äntligen börja matchas med familjer. Som jag hade väntat på det här!
Det tog ganska många veckor (kändes det som) innan min första matchning trillade in, jag var så glad och exalterad över att det äntligen hade kommit igång. Men glädjen varade inte länge då matchningen försvann ganska snabbt igen. Jaja, det var bara till att vänta på nästa. Det trillade in ytterligare 6-7 matchningar, men ingen av familjerna hörde av sig, inte ens ett mail fick jag av dem. Ett tag var jag så desperat att jag ringde in till kontoret och sa att jag var intresserad av en familj och om de kunde be dem höra av sig till mig. Jag var egentligen inte det minsta intresserad, men jag ville verkligen iväg och ingenting hände... så vad skulle jag göra? Men inte heller den familjen hörde av sig till mig.
Under sommaren 2010 hade jag fortfarande inte hittat min familj och nu började mitt tålamod ta slut. Jag hade läst på FB (i en au pair grupp) att där även fanns en annan organisation, Skandinaviska institutet (SI).
Men åren gick och plötsligt var det slutet av 2009 och jag ville iväg 2010. Dags att sätta igång med ansökningarna. Det tog ett bra tag att fylla i allt, men till sist var det klart (äntligen). Då man måste ha MINST 200 barntimmar för att söka så var jag på dagis en dag i veckan, då jag hade en dag ledig från skolan. Efter ett år hade jag alla barntimmarna jag behövde och lite till. Jag skickade in alla papper och nu var det bara till att vänta på att bli godkänd. Det tog ett par veckor, men i mars 2010 blev jag godkänd och kunde äntligen börja matchas med familjer. Som jag hade väntat på det här!
Det tog ganska många veckor (kändes det som) innan min första matchning trillade in, jag var så glad och exalterad över att det äntligen hade kommit igång. Men glädjen varade inte länge då matchningen försvann ganska snabbt igen. Jaja, det var bara till att vänta på nästa. Det trillade in ytterligare 6-7 matchningar, men ingen av familjerna hörde av sig, inte ens ett mail fick jag av dem. Ett tag var jag så desperat att jag ringde in till kontoret och sa att jag var intresserad av en familj och om de kunde be dem höra av sig till mig. Jag var egentligen inte det minsta intresserad, men jag ville verkligen iväg och ingenting hände... så vad skulle jag göra? Men inte heller den familjen hörde av sig till mig.
Under sommaren 2010 hade jag fortfarande inte hittat min familj och nu började mitt tålamod ta slut. Jag hade läst på FB (i en au pair grupp) att där även fanns en annan organisation, Skandinaviska institutet (SI).
Kommentarer
Postat av: caroline k
Åh vad kul att du också har en blogg. vilken otur du hade med CC, är den organisationen oseriös?
Trackback
