Den eviga väntan och stora förväntan...
Ambassaden var nu avklarad och efter två dagar hade jag ett "paket" att hämta i affären... mitt VISUM! Nu var jag ytterligare ett steg närmare USA, det börjar sakta men säkert kännas mer och mer verkligt, för än tror jag inte att jag riktigt har förstått att jag faktiskt ska iväg. Jag uppdaterade de sista uppgifterna på min au pairsida och betalade "räkningen" (flyg, försäkring och hotellnätter i NY) till Au pair in America. Men nu var det "bara" två månader kvar tills flyget från Göteborg skulle lyfta. Inte alls långt kvar ju, har jag kunnat vänta i fyra månader så ska jag nog klara av två ynka månader till!
Under dagarna jobbade jag och träffade vänner. Det blev jul och nyår och innan jag visste ordet av så jobbade jag min sista vecka på centralförrådet. Det var helt galet. Jag hade varit där i fyra månader, i 16 låna veckor, vart hade tiden tagit vägen? Hur som helst så var det en bra vecka, en underbar vecka (eller?), jag såg fram emot min sista dag och var på världens bästa arbetshumör.
När jag gick hem från jobbet torsdagen sista veckan kändes det helt underbart, dagen efter (fredag) skulle jag jobba min sista dag i Sverige på väldigt länge. Väl hemma igen efter jobbet gjorde jag inte så mycket, laddad mest upp för min sista dag, som jag verkligen såg fram emot.
På kvällen kollar jag mailen (som jag alltid gör) och upptäcker att där finns ett mail från min hostfamily. Jag blit helt varm och överlycklig... tills jag öppnar mailet och läser det.
"Vi kan inte längre ta emot dig som au pair" (där stod självklart lite till, men inget som jag vill lägga ut här)
Jag läste mailet om och om igen, jag förstod det inte, jag tror inte att jag ville förstå. När jag väl fattade och chocken hade lagt sig så brast det, tårarna bara rann och jag kunde inte sluta. Vad skulle hända nu? Varför kunde de inte ta emot mig? Hade jag gjort något fel? Kommer jag fortfarande att komma till USA? Vad ska jag säga till alla andra?
Jag hade ingen aning som vad som skulle ske nu, jag slängde ihop ett mail till SI och skrev ner alla mina frågor och bad dem snällt att ringa mig vid lunch nästa dag och förklara situationen för mig.
När jag väl hämtat mig efter många tårar så blev jag arg, men mest besviken på familjen. Skulle jag svara på mailet som de skrivit? NEJ, det tänker jag inte göra, jag tänker aldrig mer prata med människorna som svek mig på detta sätt. ALDRIG!
Men jo, jag måste ju skriva ett svar, bara inte direkt, jag väntar ett par dagar och hoppas att de är riktigt oroliga och mår riktigt dåligt över vad de just gjort. De kunde väl i alla fall ha hört av sig lite tidigare än tre veckor innan jag skulle åka?!
Jag var uppe länge och gick igenom alla mina tankar och bara stirrade på mailet som jag fått. Jag kunde bara inte förstå vad som hänt, eller varför de gör såhär mot mig? Det tog lång tid innan jag somnade den natten.
Då var det fredag och min sista dag på centralförrådet. Jag var inte glad, inte det minsta, jag ville bara att den skulle vara över, gärna så snabbt sommöjligt så jag kunde komma hem! Den morgonen hoppade jag av vid regementet så jag kunde gå till sjukhuset och få lite frisk luft. Det var faktiskt underbart skönt och jag förstår inte varför jag inte gjort det tidigare?
Hur som helst, väl på jobbet var de flesta på mig om att det var min sista dag och vad skönt det måste vara och snart åker jag och bla bla bla... Jag var verkligen inte på humör, lämna mig ifred? Jag var trött, irriterad, ledsen, arg och besviken (allt man inte ska vara på sista arbetsdagen). Så för att bespara mig själv en massa frågor så visde jag bara upp mailet för resten av plocken och hoppades att de skulle bli nöjda. Det var åter igen jobbigt att bara prata om det och tårarna rann igen. Det var ju ett sex månader långt beslut som nu bara försvann och som inte längre fanns kvar. Allt jag verkligen drömt om var att få komma till USA och denna fmailjen var verkligen "The One" och nu har drömmen gått i kras. I sex månader har min förväntan varit på topp, ALLTING var klart och jag var redo att flyga närsomhelst och så kom detta mailet. Tro fan att tårarna rann på mig, tro fan att det var jobbigt att berätta, det var ju allt jag nånsin drömt om och allting kändes ju så bra!
Det kändes bra när jag visat mailet. då kunde de åtminstonde förstå varför jag inte var på humör och låta mig vara! Flickorna i plocken var ett OEHÖRT bra stöd och jag är så glad att jag fått lära känna er!
Bättre blev det inte heller sen när chefen bjöd på tårta och önskade mig lycka till i Colorado. Jag valde att inte berätta och log och tackade. Vad skulle jag göra? Jag orkade bara inte berätta för dem. Jag kände mig dum där jag satt och svarade på frågor om Colorado och fmailjen, vad skulle jag säga? Jag svarade likgiltigt på frågorna, åt min tårta och gick ut i plocken igen. Bara ett par timmar till, sen skulle det här vara över och jag kunde gå hem och gräva ner mig ett tag!
Till sist var dagen äntligen över jag sa hej då till allihopa, lite kramkalas och sen följe med världens bästa S (som totalt räddade hela min dag genom att bara finnas till! Du är BÄST) ner till bussen. Skönt att få prata av sig ordentligt och så får du mig på så bra humör! :)<3
Jag åkte hem, kollade mailen, ingenting. Jag skrev ett mail till kvinnan som för många månader sedan ringde mig för att säga att en familj var intresserad. Det var det ända jag kunde komma på just då. Efter ett par timmar hade jag fått svar och hon skulle göra allt hon kunde för att hjälpa mig!
Inte heller den dagen skrev jag mail till Colorado, jag orkade bara inte!
Under dagarna jobbade jag och träffade vänner. Det blev jul och nyår och innan jag visste ordet av så jobbade jag min sista vecka på centralförrådet. Det var helt galet. Jag hade varit där i fyra månader, i 16 låna veckor, vart hade tiden tagit vägen? Hur som helst så var det en bra vecka, en underbar vecka (eller?), jag såg fram emot min sista dag och var på världens bästa arbetshumör.
När jag gick hem från jobbet torsdagen sista veckan kändes det helt underbart, dagen efter (fredag) skulle jag jobba min sista dag i Sverige på väldigt länge. Väl hemma igen efter jobbet gjorde jag inte så mycket, laddad mest upp för min sista dag, som jag verkligen såg fram emot.
På kvällen kollar jag mailen (som jag alltid gör) och upptäcker att där finns ett mail från min hostfamily. Jag blit helt varm och överlycklig... tills jag öppnar mailet och läser det.
"Vi kan inte längre ta emot dig som au pair" (där stod självklart lite till, men inget som jag vill lägga ut här)
Jag läste mailet om och om igen, jag förstod det inte, jag tror inte att jag ville förstå. När jag väl fattade och chocken hade lagt sig så brast det, tårarna bara rann och jag kunde inte sluta. Vad skulle hända nu? Varför kunde de inte ta emot mig? Hade jag gjort något fel? Kommer jag fortfarande att komma till USA? Vad ska jag säga till alla andra?
Jag hade ingen aning som vad som skulle ske nu, jag slängde ihop ett mail till SI och skrev ner alla mina frågor och bad dem snällt att ringa mig vid lunch nästa dag och förklara situationen för mig.
När jag väl hämtat mig efter många tårar så blev jag arg, men mest besviken på familjen. Skulle jag svara på mailet som de skrivit? NEJ, det tänker jag inte göra, jag tänker aldrig mer prata med människorna som svek mig på detta sätt. ALDRIG!
Men jo, jag måste ju skriva ett svar, bara inte direkt, jag väntar ett par dagar och hoppas att de är riktigt oroliga och mår riktigt dåligt över vad de just gjort. De kunde väl i alla fall ha hört av sig lite tidigare än tre veckor innan jag skulle åka?!
Jag var uppe länge och gick igenom alla mina tankar och bara stirrade på mailet som jag fått. Jag kunde bara inte förstå vad som hänt, eller varför de gör såhär mot mig? Det tog lång tid innan jag somnade den natten.
Då var det fredag och min sista dag på centralförrådet. Jag var inte glad, inte det minsta, jag ville bara att den skulle vara över, gärna så snabbt sommöjligt så jag kunde komma hem! Den morgonen hoppade jag av vid regementet så jag kunde gå till sjukhuset och få lite frisk luft. Det var faktiskt underbart skönt och jag förstår inte varför jag inte gjort det tidigare?
Hur som helst, väl på jobbet var de flesta på mig om att det var min sista dag och vad skönt det måste vara och snart åker jag och bla bla bla... Jag var verkligen inte på humör, lämna mig ifred? Jag var trött, irriterad, ledsen, arg och besviken (allt man inte ska vara på sista arbetsdagen). Så för att bespara mig själv en massa frågor så visde jag bara upp mailet för resten av plocken och hoppades att de skulle bli nöjda. Det var åter igen jobbigt att bara prata om det och tårarna rann igen. Det var ju ett sex månader långt beslut som nu bara försvann och som inte längre fanns kvar. Allt jag verkligen drömt om var att få komma till USA och denna fmailjen var verkligen "The One" och nu har drömmen gått i kras. I sex månader har min förväntan varit på topp, ALLTING var klart och jag var redo att flyga närsomhelst och så kom detta mailet. Tro fan att tårarna rann på mig, tro fan att det var jobbigt att berätta, det var ju allt jag nånsin drömt om och allting kändes ju så bra!
Det kändes bra när jag visat mailet. då kunde de åtminstonde förstå varför jag inte var på humör och låta mig vara! Flickorna i plocken var ett OEHÖRT bra stöd och jag är så glad att jag fått lära känna er!
Bättre blev det inte heller sen när chefen bjöd på tårta och önskade mig lycka till i Colorado. Jag valde att inte berätta och log och tackade. Vad skulle jag göra? Jag orkade bara inte berätta för dem. Jag kände mig dum där jag satt och svarade på frågor om Colorado och fmailjen, vad skulle jag säga? Jag svarade likgiltigt på frågorna, åt min tårta och gick ut i plocken igen. Bara ett par timmar till, sen skulle det här vara över och jag kunde gå hem och gräva ner mig ett tag!
Till sist var dagen äntligen över jag sa hej då till allihopa, lite kramkalas och sen följe med världens bästa S (som totalt räddade hela min dag genom att bara finnas till! Du är BÄST) ner till bussen. Skönt att få prata av sig ordentligt och så får du mig på så bra humör! :)<3
Jag åkte hem, kollade mailen, ingenting. Jag skrev ett mail till kvinnan som för många månader sedan ringde mig för att säga att en familj var intresserad. Det var det ända jag kunde komma på just då. Efter ett par timmar hade jag fått svar och hon skulle göra allt hon kunde för att hjälpa mig!
Inte heller den dagen skrev jag mail till Colorado, jag orkade bara inte!
Kommentarer
Trackback
