Första Skypesamtalet
Jaha, godkänd eller inte? Jo, efter en veckas väntan blev jag faktiskt godkänd och nu kunde matchningen med familjer ÄNTLIGEN börja med SI. Den var ju redan i full gång med CC, men där fick jag aldrig några matchningar längre, så hade praktiskt taget gett upp hoppet med dem.
Dagarna gick utan att jag fick en matchning med SI, men efter EN vecka så rinegr telefonen. Hm, det var ett konstigt telefonnummer och pappa svarar och det tar inte lång tid innan han räcker över telefonen till mig. Det var från kontoret i London (eller någon i USA). De berättade för mig att där fanns en familj som var intresserad av mig, de hade skickat mail, men hade inte fått något svar tillbaka (jag hade inte fått mailet). Så hon (människan i luren) berättar lite om familjen och undrar om jag är intresserad av att prata med dem? En familj, ja men självklart, ABSOLUT! Vi pratade lite till och jag skulle få familjens information skickad till mig, så jag skulle kunna skriva dem ett mail.
Sagt och gjort, fem minuter senare ploppar där in ett mail med familjens uppgifter i min inkorg. Jag läser igenom allt och tycker att det låter bra, riktigt bra. Jag skickar iväg ett mail till familjen där jag presenterar mig och förklarar att jag inte har fått deras mail av någon konstig anledning, men att jag jättegärna vill prata med dem. Inte långt efter att jag skickat iväg mailet kommer där ett tillbaka, från hostmum i familjen. Vi bestämmer att vi ska prata nästa dag.
Familjen består av mamma, pappa, en ofödd bebis (beräknad födsel; oktober) och fem hundar. De bodde i Colorado. Kunde det bli mycket bättre? På papper lät det som rena drömfamiljen, nu var det dags att ta reda på hur de var "in real life" Var det lika bra som det var på pappret så hade jag definitivt hittat "the one". Men kan det verkligen vara så enkelt, första familjen? Det återstod att se.
Klockan 20.00 nästa dag satt jag redo vid skype för att "möta" familjen. Det var nervöst, riktigt nervöst! Det ringde och jag svarade, lite krångel på datorn, men det var snabbt fixat. Fortfarande nervös! Jag ställde mina frågor och de ställde frågot till mig. De berömde min engelska, jag förstod inte riktigt varför, men tackade och tog emot! Efter 30-45 minuter var vi klara och vi bestämde för att skypa igen om ett par dagar.
Dagarna gick utan att jag fick en matchning med SI, men efter EN vecka så rinegr telefonen. Hm, det var ett konstigt telefonnummer och pappa svarar och det tar inte lång tid innan han räcker över telefonen till mig. Det var från kontoret i London (eller någon i USA). De berättade för mig att där fanns en familj som var intresserad av mig, de hade skickat mail, men hade inte fått något svar tillbaka (jag hade inte fått mailet). Så hon (människan i luren) berättar lite om familjen och undrar om jag är intresserad av att prata med dem? En familj, ja men självklart, ABSOLUT! Vi pratade lite till och jag skulle få familjens information skickad till mig, så jag skulle kunna skriva dem ett mail.
Sagt och gjort, fem minuter senare ploppar där in ett mail med familjens uppgifter i min inkorg. Jag läser igenom allt och tycker att det låter bra, riktigt bra. Jag skickar iväg ett mail till familjen där jag presenterar mig och förklarar att jag inte har fått deras mail av någon konstig anledning, men att jag jättegärna vill prata med dem. Inte långt efter att jag skickat iväg mailet kommer där ett tillbaka, från hostmum i familjen. Vi bestämmer att vi ska prata nästa dag.
Familjen består av mamma, pappa, en ofödd bebis (beräknad födsel; oktober) och fem hundar. De bodde i Colorado. Kunde det bli mycket bättre? På papper lät det som rena drömfamiljen, nu var det dags att ta reda på hur de var "in real life" Var det lika bra som det var på pappret så hade jag definitivt hittat "the one". Men kan det verkligen vara så enkelt, första familjen? Det återstod att se.
Klockan 20.00 nästa dag satt jag redo vid skype för att "möta" familjen. Det var nervöst, riktigt nervöst! Det ringde och jag svarade, lite krångel på datorn, men det var snabbt fixat. Fortfarande nervös! Jag ställde mina frågor och de ställde frågot till mig. De berömde min engelska, jag förstod inte riktigt varför, men tackade och tog emot! Efter 30-45 minuter var vi klara och vi bestämde för att skypa igen om ett par dagar.
Kommentarer
Trackback
