Släng dig ut från ett plan vet ja!
Ja, men det är också precis det jag har gjort! Men kanske skulle underlätta för alla om jag helt enkelt bara tog det från början istället.
Allt började ju då på fredagen efter att jag slutade jobbat. Jag packade mina grejer och tog första bästa tåget till min favoritdansk i Connecticut. Hon hämtade upp mig och sen hängde vi med ungarna.
Jag tog en dusch och gick och la mig när vi kom hem då jag hade jobbat från 6 den morgonen... Trött-ja!!
Morgonen därpå, alltså den 12 maj 2012 steg vi upp 07.00 för att ta på oss och äta frukost, kolla igenom de filmerna som man var tvungen att kolla på och skriva på papperna.
Vi blev ju bara en aning nervösa när det första som stod på pappret var: we do understand that we can die.
Ja, men det kändes ju lite som att skriva på sina egna dödspapper bara sådär...
Det blev ju inte bättre av att det skulle dyka upp ett X antal sådana texter som man skulle skriva under på.
I alla fall, vi skrev under allt och sen vd det bara till att tuta och köra. Det tog oss ca 2 timmar att komma dit då vi stannade på vägen för att äta lite med då man gärna skulle ha ätit rejält innan man hoppade.
Vi kom dit och signade in att vi var där och sen var det bara till att vänta på vår tur. Vi väntade nån timme eller så innan det var dags för oss. Men medan vi satt där hörde vi både det ena och det andra ska jag tala om för er...
Det var nämligen så att en student hade kommit lite på villovägar när han/hon hoppat och då landat någon helt annan stans. Det var människor och bilar ute och letade och efter ett tag så skickade de även ut räddningshelikoptern... Ja men detta kändes ju sådär alldeles lagom bra skulle jag ju vilja säga....
Till sist fick vi i alla fall gå ut till planet med våra hoppare och de människorna som skulle filma och ta kort. In i planet, vi satt då längst in, det var jag, Line och "gubbarna". Haha
De startade planer och där var vi iväg. Högre och högre, allt blev så litet. Det var en lite konstig känsla, vi startade med planet med skulle komma ner utan det. I alla fall, till sist började de ensamma hopparna i alla fall att lämna planet. Line hoppade före mig och sist ut var ju då jag.
Klart att man var lite nervös, men va tusan man lever ju bara en gång så why not?!
Vi stod där i dörröppningen av planet och gungade; one two three GO!!! Och där hoppade vi ut.
Vilken otrolig känsla det var, helt otroligt! Det går inte riktigt att beskriva i ord så fantastiskt det var!! Vi föll fritt i en minut innan vi gällde ut fallskärmen och sen seglade vi bara runt där i luften. Helt AMAZING!!!
Landningen blev fin och allt gick hur bra som helst. Visst var man nervös men så snabbt man hade lämnat planet försvann det! Jag menar, jag hade precis hoppat ut från 4 km höjd, fanns inte riktigt något att göra åt det, lite svårt att ångra, så varför inte bara njuta av det hela istället?
Som sagt, det var det absolut bästa jag någonsin gjort och det kommer jag göra om och om igen!! :)
AWESOME!!
